Konsten att göra ingenting - med gott samvete :)

När man har ledigt i massa dagar tänker man att man borde få massa saker gjort hemma. Rensa ur skåp, ordna i förrådet, tvätta, hålla diskbänken fri från disk, tvätta fönster, alltid finns det något. Jag brukar kunna få städryck och fara fram som en orkan här hemma, med moppen i ena handen och torktrasan i ena handen, och så kan man sätta sig med fötterna på bordet med en kopp kaffe i handen och gott samvete som klappar en på huvudet.
Men jag har blivit biten av latmasken. Jag orkar inte. Äldsta dottern sa igår "mamma, kan vi inte ta och städa här hemma?" Jag bara tittade på henne och rynkade lite på näsan och sa "näääh" Hon blev tyst, det var inte det svaret hon förväntat sig. Hon undrade varför och jag sa att det är ju ingen idé. Det ser likadant ut igen efter en kvart. Innan man hunnit sätta sig i soffan med sitt goda samvete och sin kaffekopp har någon tappat pennvässaren på golvet, och spridit ut allt sånt där skräp som blir när man vässar en penna, eller gjort sig en smörgås med 3 cm sylt på, och går runt och vinglar med den i handen, med sylten droppandes både på golvet, barnfötterna och på nån stackars möbel som råkade stå i vägen.

Jag kanske har funnit harmonin i livet, utan att behöva ha det helt perfekt städat runt mig. Det ligger barnleksaker inne på badrummet. Det är en klibbig fläck på köksgolvet. Hallen är full av grus. Teven är dammig. Vardagsrumsbordet har använts till apelsinätning, bananätning, memoryspelande, och vanligt hederligt lekande med leksaker. Mitt rum är inte bättre, kläder, smutstvätt, använda handdukar, en ouppackad ryggsäck..

Ungarna har varit duktigare på att städa sitt rum än vad jag har varit på att städa lägenheten. Men, det är ju ingen som gråter för att jag inte städat. Det känns tillochmed lite befriande, nästan rebelliskt. Jag vet att jag måste ta och städa en dag, men den tid, den sorg. Nu njuter vi sista dagarna av påsken bland dammråttor, grus, fruktkladd och omaka strumpor. Det finns viktigare saker i livet än att städa.

Sketcha, rita, teckna...

Jag har verkligen inga problem med att få tiden till att gå. Om jag får välja helt själv vad jag vill använda min tid till blir det antingen gitarrspelande, fotografering, sketchande/ritande, leka med barnen, skrivande, läsande eller att leta efter musik på Spotify.
När jag inte får välja helt själv vad jag ska göra med min tid blir det ofta städning, tvätt, disk, mera städning och andra tråkiga vuxengrejer.

Jag känner mig stolt över att jag lärt mig det jag kan på gitarr på egen hand. Jag gick ju på musikskola i lågstadiet och en bit in i mellanstadiet, och lärde mig spela efter noter, men vi kom aldrig till ackord. Alla ackord jag kan, och alla sånger jag kan, har jag lärt mig själv. Det kräver trots allt en del disciplin för att öva på att spela. Jag beundrar dom människor som är duktigare än mig på gitarr, vilket blir en hel del, då jag aboslut inte är något proffs, mer en glad amatör. Men det är jättekul att spela! Glädjen när man hittar ackorden till en bra låt, och spelar genom den första gången, det är oslagbart.

Fotograferingen har legat lite på hyllan under vintern. Jag gillar ju att vara ute i naturen och fota, och det blir svårt och krångligt när det blåser halvstorm och är mörkt som i en säck. Ok att det är kul att fota, men jag är itne så besatt av det att jag ger mig ut i snöstorm och beckmörker. Det hade ju varit coolt att fota några snygga norrsken, men känner att jag borde lära mig lite mer om kameran först, med alla inställningar och sånt. Det blir lite lättare, och roligare att gå ut och fota igen när våren och sommaren kommer. Längtar som bara det.

Sketchandet är ett intresse som jag väl alltid haft, men inte riktigt orkat "ta tag i". Man har ju alltid suttit och kluddrat i skolböcker och ritat små figurer och sånt, men det är först nu det sista året som jag börjat intressera mig för tekniker, och velat fördjupa mig i konsten att rita och teckna. Youtube är ett superbra redskap, där finns hur många videos som helst på hur man ritar nästan vadsomhelst. En del videos är snabba visningar, medans andra är menade för att lära ut.
Ofta när jag sätter mig framför datorn, med penna och papper, kommer ungarna smygandes med sina pennfodral och ritblock och vill oxå rita. Det är så lätt att inspirera dom, dom hakar på det man gör utan att man ens behöver fråga om dom har lust.
Jag sparar allt jag ritar, för att kunna gå tillbaka och få inspiration, och för att kunna se hur jag utvecklats över tiden.

Här är lite av det jag ritat

På Hammerfests kommunvapen är det en isbjörn,
dock inte lika fin som min ;) 

Inspiration: mina egna fötter som jag vilade på bordet

Har en svaghet för att rita hundar

Blåsippor? Fnys!

Nej, blåsippor och tussilago är inget som hör våren i Finnmark till. På våren i Finnmark så snöar det. Och snöar. Och blåser lite kallt. Med jämna mellanrum skiner solen, och man inbillar sig själv att våren är på väg, men så blinkar man till och så är det täta snöbyar utanför fönstret igen. Man blir så van till all snö att det känns som att det alltid har varit snö, och det alltid kommer att vara snö. Gröna träd och torr asfalt känns som en saga, ingenting som händer på riktigt.
En morgon när jag vaknade och gick upp såg ett fönstrena i vardagsrummet ut så här

Som när man sprayar sån där snöspray på fönstrena till jul. Men bara att det här var riktigt snö, och det är inte jul. Men, jag ska inte klaga på vädret, jag vet att jag bor massa mil norr om polcirkeln, och att jag lätt kan räkna med 6-7 månaders snö. Get used to it liksom. 

Idag skulle ungarna på skidtur med skolan. Fick en gedigen A4-sida hem igår,  om vad dom behövde ha med sig. Det var kläder, ved, matsäck, varm och kall dricka, solkräm, solglasögon och diverse nödvändigt fjällutstyr. Och längre ner på lappen står det "barnet måste kunna bära sin ryggsäck när den är färdigpackad". Wilma tycker det är jobbigt att ta sig fram til fots utan några som helst andra saker att bära på, utom sig själv, så jag drog lite på smilbandet när jag läste att barnen måste kunna bära ryggsäcken själva. I tillägg hade Wilma skidor, och stavar att hålla reda på, och en påse med en vedkubbe. Stackars lilla unge, hon kommer ju vara helt utsliten innan dom ens har kommit ut i skidspåret ^^)
Jag gick upp tidigt imorse för att se till att allt blev packat. Ordnade matsäcken till båda ungarna, hade kontroll kände jag. Även fast ungarna ska ha ett finger med i spelet så kändes det som att jag hade koll. Dom sprang mellan mina armar och ben, och skulle packa, ordna om det jag har ordnat, "nej jag vill inte ha med varm choklad", "mamma, jag la nötterna tillsammans med bananskivorna" "mamma, vi måste köpa solkräm!", men jag klarade av att tackla alla sidospår och distraherande inlägg. Kände mig asduktig, och verkligen i framkant. Tio minuter innan vi skulle gå, kom jag på att ungarna inte fått frukost..Blev speedfrukost i form av ett glas fil med socker och russin i, lite energi fick dom i sig iallafall. Och dom har mat för tre veckor med sig i matsäcken, så dom ska nog inte svälta ihjäl. Tycker det är ett under att vimsmajan Emma lyckas med uppdraget att se till att två barn får med sig allt de behöver till aktivetsdagen på skolan. Tummen upp för mig :)

Medans ungarna är på fjället och blir trötta, kalla och hungriga nöter jag ut soffan.Nån måste göra det oxå, det är ingenting som ordnar sig självt.

Byter kurs

Jag hoppas det iallafall, att få byta kurs. Eller egentligen blir det väl inte att byta kurs, men att fördjupa kursen, om man nu kan göra det. Har skickat in söknad till sjuksköterskeutbildningen som finns här i Hammerfest. Har tänkt på det sen i höstas, och tanken ville liksom inte släppa taget. Dom jag har pratat med om det tycker såklart det låter jättebra, och tycker det är en bra idé. Jag vet inte vad som hållt mig tillbaka med att söka, kanske jag trott att det inte var någon idé, att jag ändå inte skulle komma in. Men, nåt sa mig att det är nu värt ett försök. Jag kan ju inte få mera än ett nej. Och jag uppfyller kraven, och sände in alla papper som skulle sändas in, så nu håller jag alla tummar på att jag kommer in. Jag får veta i juli tror jag det var. Jag hinner ju glömma bort att jag har sökt, för sjutton. Jag med mitt fenomenala långtidsminne liksom ;)

Jag längtar egentligen tillbaka till skolbänken, jag som älskar att lära mig saker, och att skriva och läsa. Jag kunde varit student hela livet, det hade inte gjort mig ett dugg. Och så får man ju sommarlov oxå, vad är väl bättre än sommarlov :) När man var liten var det en så naturlig del av livet, det skulle liksom alltid vara så. Tror inte det var förrän i högstadiet som jag faktiskt förstod att sommarlov är nånting som inte återkommer varje sommar livet ut. Det tog mig flera dagar att smälta tanken, och jag förstod inte för mitt liv vad vuxna människor gjorde hela sommaren. Det förstår jag faktiskt inte än idag ;)

Det jag saknar med Sverige är...

...för det första är det min familj och mina vänner. Tänker på mammas och pappas röda hus, och gården flera gånger om dagen. Jag längtar dit, undrar hur dom har det. Undrar om äppelträdet nedanför kastanjen har växt, vilket det troligtvis har. Undrar hur det nya taket ser ut som pappa la i somras är vi var där. Undrar vart Knorren går på sina uterundor. Och det får jag fortsätta att undra, iallfall vart katten går. Det andra får jag förhoppningsvis se i sommar. Längtar som bara den, att få komma hem till gården igen. Se allt grönt, alla träd, allt grönt gräs med massa fästingar och kryp i, den blåa himmelen med små fluffiga moln som startar fantasin och får en till att plötsligt se gapande krokodiler, hoppande hästar, eller kanske en drake.

Jag saknar kassler. Kassler finns inte i Norge. Det finns något som heter rökt svinekam, men det är inte heeelt samma sak. Nära, men nära skjuter ingen hare. Jag saknar Skogaholms limpa. Med prickig korv. Jag saknar nyponsoppa och jordgubbskräm med mjölk. Jag saknar hushållsost. Jag saknar att det står Arla på mjölkpaketet.

Jag saknar kollektivtrafik, som går mer än två gånger i timmen. Jag saknar tågstationer, och biljettautomater. Jag saknar McDonalds, Max och pizzerian i Rasbo. Jag saknar 288:an, och E4:an. Jag saknar att åka bil i stan med mamma, och hitta på ord med hjälp av bokstäverna på andra bilars regskyltar. Saknar rondeller och trafikljus, flerfiliga vägar och kunna köra rally på skogsvägarna ute i Ramhällskogen. Jag saknar att dra dåliga ordvitsar med pappa, och det är bara vi som tycker det är kul.

Jag saknar skog, träd, mossa, björkar, kottar, stora trädrötter som man kan snubbla på. Jag saknar elljusspår och ljudet som blir när man joggar i elljusspåret. Jag saknar TV4 (även om jag har den kanalen här oxå), jag saknar P3 och P4, Rix Fm, Mix Megapol, NRJ, och lokalnyheter.

Jag skriver inte det här för att gnälla, men mera för att påminna mig själv om allt som jag tycker om i Sverige, som man annars inte tänker på. Det är dom små sakerna som gör det. Att få säga "hej" till busschauffören istället för "heia". Att kunna betala med en tjugolapp på affären istället för en tjugokroning.
Ja, man ska inte resa långt för att uppleva andra traditioner, annan miljö, annat språk. Man anpassar sig, det är inga problem. Men det man är uppväxt med, alla minnen, normer, ordtag, mattraditioner och inlärda miljöer, är liksom tapetserat på insidan av kroppen, i hjärtat, själen och i tankarna. Jag är stolt över den jag är, och vart jag kommer ifrån. Och jag är stolt över mina minnen, och den jag har blivit idag.

Tidsfördriv

Jag har egentligen aldrig tråkigt. Inte en död sekund, även fast man tror att man inte har något att göra. Den här helgen ville jg verkligen sitta med fötterna på soffbordet och tråka lite. Meen här sitter jag nu, och fattar inte vart helgen tog vägen. Fredagen var utmattande, dels på grund av före lite sömn, dels på grund av jobb fram till kvart över tre. Jag och kidsen kom hem samtidigt. Jag var sur och irriterad över en grej på jobbet, men det släppte på en gång när jag äntligen fick se mina kids efter en vecka, och se sötnosen som varit hemma och vaktat huset medan jag var på jobb. Hur trött och sur jag än va, så rann allt av mig och jag kände mig varm och glad igen. Tänk att få spendera några dyrbara timmar med mina barn och min pojkvän, lyckan var total. Vi tog det lugnt framför teven en stund, började laga mat, åt mat och sen var det dags för sötnosen att åka hem. Vid dom tillfällena vill man bara stoppa tiden, bara dra ut på tiden liiite till. Men man vet att man måste skiljas åt, och vara borta från varandra en vecka.
Det är det negativa med distansförhållande, Den Stora Saknaden. Man kan inte få nog av varandra när man är nykär, och att då behöva säga hej då, och veta att man inte ses förrän om en vecka, det känns nästan som att dö lite grann inombords. Känns så tomt att gå ifrån flygplatsen när man inte har sin sötnos med sig. Det känns som att man glömt nånting, man saknar hans hand att hålla i, man saknar allt. Men, jag hade Alexandra med mig som sällskap på vägen hem, och fick hålla henne i handen.

När vi kom hem satt vi och tog det lugnt framför teven, jag kände tröttheten komma över mig som en tjock dimma. Klockan var åtta. Jag jublade inombords när minstingen ville gå i säng halv nio, jag sa gladeligen att jag kunde lägga mig och läsa för henne. Äldsta tjejen satt kvar framför teven, hon var såklart inte trött. Slutade med att jag somnar innan kl nio på en fredagkväll, medan Wilma lessna och gick upp för att se lite mera på tv med storasyster.

Lördagen var stora städdagen. Brukar alltid städa lite grann på fredagar, snygga till, kanske tända ljus om inte pyroman-Wilma redan hunnit göra det. Jag kände inget stort behov av att städa på fredagen, så det fick bli på lördagen. Tråkgrejer, plocka smutstvätt, vika kläder, tvätta kläder, gå på affären, våttorka golv, bara tråkgrejer.Fick besök av en kompis på eftermiddagen, Alexandra fick en kompis som skulle sova över, aktiviteterna avlöste varandra. Kvällen gick av sig själv, efter maten lekte ungarna exemplariskt med varandra, jag kunde njuta av massa the big bang theory avsnitt på teven. Lyckades hålla mig vaken längre än på fredagskvällen, trots att dagen varit lång och full av saker som kunde fått vem som helst utmattad.

Idag vet jag inte vad som hände, det sa bara pang och så var det kväll igen. Spontanstickade en mössa, det såg ut att bli superbra. Blev inte superbra, såg ut som en kondom på skallen. Skam den som ger sig, försöker på nytt imorron. Jag och Wilma var en tur till simhallen idag, det var kul. Alexandra har varit hos en kompis nästan hela dagen, så henne har jag knappt sett. Hon börjar bli så stor, kan inte fatta att jag är mamma till en så stor och fin tjej. Wilma är inte så tokig hon heller, hon erbjuder sig ibland att klia mig på ryggen. Sånt ger pluspoäng. Det sötaste är dock när hon kommer spontant och ger mig dom sötaste kärleksförklaringarna tillsammans med en kram. "Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig" kan hon komma och säga, medan hon slår armarna om nedre delen av min rygg och lägger huvudet mot min mage. "Du skulle fått bre dina egna mackor" svarar jag. Eller så kan hon säga att jag är en bästa mamman i världen, eller att hon är så glad att hon har mig. Jag vet liksom inte vad jag ska svara, hjärtat bara rinner över av kärlek och stolthet över att jag har så fina ungar som faktiskt ser vad man gör som mamma, och tar sig tid att tala om det också. Jag måste ha gjort nånting rätt :)

Som sagt, tråkigt, det vet jag inte vad det är för något. Dom gånger jag känner att tråkigheten smyger på tar jag antingen fram gitarren, sätter mig och övar på att rita fötter eller vad jag nu för tillfället övar mig på att rita, läser en bok, rotar fram en nytt stickprojekt ur garnkorgen, eller bara lägger mig på sängen och lyssnar på musik. De få stunder jag är en ensam, vill säga. När inte barnen är hos mig är min pojkvän som oftast det. Och jag kan inte påstå att det är tråkigt att vara mamma, eller någons flickvän. Det finns alltid något att göra. Nu ska jag gå i säng, och ligga sömnlös bara p.g.a. att jag ska upp tidigt imorgon. Ny vecka, nya möjligheter, är det inte det man säger. Jag hoppas på en möjlighet att få lite tråkigt.

Ny vår, ny kärlek, nya byxor

Häromdagen lyste solen in i vardagsrummet för första gången på ca tre månader. Den känslan är obeskrivbar, men kan liknas lite grann med att få en hamburgare framför näsan när man är utsvulten. Eller att få krama sin mamma som man inte sett på ett år. Eller att vinna på lotto. Blodet i kroppen byts liksom ut mot sockerdricka, man vill bara hoppa, skrika, fnittra, och skrika som Ronja gjorde när det blev vår.
Dagarna blir alltså ljusare, det är underbart. Återigen tänker man "äh, mörkertiden var inte så farlig". Nej nej, eller hur, Emma minns du inte dödslängtan du hade under mörkertiden?" Hmm, nope. Nästa mörkertid lär säkert bli lika tung som den här, men dit är det långt, och jag kommer säkert möta den med samma entusiam som den här.

Om ett par dagar firar jag och min nya kärlek två månader tillsammans. Vi ses bara varannan vecka, eftersom han bor en bit härifrån. Det funkar bra med distansförhållande, man får sakna varandra lagom mycket tills man ses igen, och då kan man liksom ge allt man har av kärlek när man ses. Det är 10 år sen jag var nykär sist, jag kan inte fatta att det är så länge sen. Tiden går så fort, jag börjar redan komma in i 30-årskrisen. Lika bra att gå det överstökat nu, så kanske jag är färdig med det tills jag fyller 30, och kan njuta av det. Tror jag ska googla runt lite, och se om jag hittar såna där krumelurpiller som Pippi hade, så jag aldrig blir stor :) Det jag tror gör mig lite stressad, eller obekväm med att bli äldre, är att jag inte har gjort det jag trodde jag skulle ha fått gjort i mitt liv vid 26 års ålder. Jag har ännu ingen färdig utbildning t.ex. Jag har inte rest, jag har inte den ekonomi jag önskar att jag hade. Men, jag är ju bara 26, vissa får inte tummen ur a*slet med nånting förrän långt senare. Jag har ju trots allt mina två rackarsungar, ett jobb, och tak över huvudet. Man ska va glad för det man har, brukar jag indoktrinera ungarnas hjärnor med, man jag måste nog bli bättre på att leva efter det själv.

Jag vet att tjejer alltid säger "jag har ingenting att ha på mig", jag är likadan. Men, trots att jag har iallfall 9 par byxor i garderoben så har jag en ursäkt för 7 av dom, som gör att jag inte vill använda dom. Det är ett jobb för den hårdnackade att hitta ett par bra byxor. Det är länge sen jag hittade det perfekta paret byxor. Ibland händer det, ca en gång vart tioende år. Dom byxorna sitter bra med en gång, blir inte svintajta när man tvättat dom, dom sitter bra över rumpan, glider inte ner när man böjer sig, är lagom långa, dom töjs inte ut och blir för stora efter att man använt dom ett par dar, dom passar till allt. Ja, dom perfekta byxorna helt enkelt. När man hittat den perfekta byxan, vare sig det är ett par jeans, chinos, baggy jeans eller vad det nu må vara för slags byxa, så har man dom på sig heeela tiden. Vilket självkalrt resulterar i att dom antingen får en oåterkallelig fläck på sig, eller att det nöts hål på dom. Inga byxor har evigt liv, tyvärr. Jag hatar den känslan när man inser att ens favorit byxa har limiterad livstid. Man kan nästan se hur länge den har kvar att tjäna som favorit byxa, och tanken på att inte kunna använda den längre gör att man dör en smula inombords. Jag har ett par ljusa jeans, som inom kort måste kasta in handduken. Det gör mig lite tom i själen, men samtidigt vet jag att jag då har en anledning att köpa ett par nya. Inget ont som inte har något gott med sig.