Häromdagen lyste solen in i vardagsrummet för första gången på ca tre månader. Den känslan är obeskrivbar, men kan liknas lite grann med att få en hamburgare framför näsan när man är utsvulten. Eller att få krama sin mamma som man inte sett på ett år. Eller att vinna på lotto. Blodet i kroppen byts liksom ut mot sockerdricka, man vill bara hoppa, skrika, fnittra, och skrika som Ronja gjorde när det blev vår.
Dagarna blir alltså ljusare, det är underbart. Återigen tänker man "äh, mörkertiden var inte så farlig". Nej nej, eller hur, Emma minns du inte dödslängtan du hade under mörkertiden?" Hmm, nope. Nästa mörkertid lär säkert bli lika tung som den här, men dit är det långt, och jag kommer säkert möta den med samma entusiam som den här.
Om ett par dagar firar jag och min nya kärlek två månader tillsammans. Vi ses bara varannan vecka, eftersom han bor en bit härifrån. Det funkar bra med distansförhållande, man får sakna varandra lagom mycket tills man ses igen, och då kan man liksom ge allt man har av kärlek när man ses. Det är 10 år sen jag var nykär sist, jag kan inte fatta att det är så länge sen. Tiden går så fort, jag börjar redan komma in i 30-årskrisen. Lika bra att gå det överstökat nu, så kanske jag är färdig med det tills jag fyller 30, och kan njuta av det. Tror jag ska googla runt lite, och se om jag hittar såna där krumelurpiller som Pippi hade, så jag aldrig blir stor :) Det jag tror gör mig lite stressad, eller obekväm med att bli äldre, är att jag inte har gjort det jag trodde jag skulle ha fått gjort i mitt liv vid 26 års ålder. Jag har ännu ingen färdig utbildning t.ex. Jag har inte rest, jag har inte den ekonomi jag önskar att jag hade. Men, jag är ju bara 26, vissa får inte tummen ur a*slet med nånting förrän långt senare. Jag har ju trots allt mina två rackarsungar, ett jobb, och tak över huvudet. Man ska va glad för det man har, brukar jag indoktrinera ungarnas hjärnor med, man jag måste nog bli bättre på att leva efter det själv.
Jag vet att tjejer alltid säger "jag har ingenting att ha på mig", jag är likadan. Men, trots att jag har iallfall 9 par byxor i garderoben så har jag en ursäkt för 7 av dom, som gör att jag inte vill använda dom. Det är ett jobb för den hårdnackade att hitta ett par bra byxor. Det är länge sen jag hittade det perfekta paret byxor. Ibland händer det, ca en gång vart tioende år. Dom byxorna sitter bra med en gång, blir inte svintajta när man tvättat dom, dom sitter bra över rumpan, glider inte ner när man böjer sig, är lagom långa, dom töjs inte ut och blir för stora efter att man använt dom ett par dar, dom passar till allt. Ja, dom perfekta byxorna helt enkelt. När man hittat den perfekta byxan, vare sig det är ett par jeans, chinos, baggy jeans eller vad det nu må vara för slags byxa, så har man dom på sig heeela tiden. Vilket självkalrt resulterar i att dom antingen får en oåterkallelig fläck på sig, eller att det nöts hål på dom. Inga byxor har evigt liv, tyvärr. Jag hatar den känslan när man inser att ens favorit byxa har limiterad livstid. Man kan nästan se hur länge den har kvar att tjäna som favorit byxa, och tanken på att inte kunna använda den längre gör att man dör en smula inombords. Jag har ett par ljusa jeans, som inom kort måste kasta in handduken. Det gör mig lite tom i själen, men samtidigt vet jag att jag då har en anledning att köpa ett par nya. Inget ont som inte har något gott med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar