...för det första är det min familj och mina vänner. Tänker på mammas och pappas röda hus, och gården flera gånger om dagen. Jag längtar dit, undrar hur dom har det. Undrar om äppelträdet nedanför kastanjen har växt, vilket det troligtvis har. Undrar hur det nya taket ser ut som pappa la i somras är vi var där. Undrar vart Knorren går på sina uterundor. Och det får jag fortsätta att undra, iallfall vart katten går. Det andra får jag förhoppningsvis se i sommar. Längtar som bara den, att få komma hem till gården igen. Se allt grönt, alla träd, allt grönt gräs med massa fästingar och kryp i, den blåa himmelen med små fluffiga moln som startar fantasin och får en till att plötsligt se gapande krokodiler, hoppande hästar, eller kanske en drake.
Jag saknar kassler. Kassler finns inte i Norge. Det finns något som heter rökt svinekam, men det är inte heeelt samma sak. Nära, men nära skjuter ingen hare. Jag saknar Skogaholms limpa. Med prickig korv. Jag saknar nyponsoppa och jordgubbskräm med mjölk. Jag saknar hushållsost. Jag saknar att det står Arla på mjölkpaketet.
Jag saknar kollektivtrafik, som går mer än två gånger i timmen. Jag saknar tågstationer, och biljettautomater. Jag saknar McDonalds, Max och pizzerian i Rasbo. Jag saknar 288:an, och E4:an. Jag saknar att åka bil i stan med mamma, och hitta på ord med hjälp av bokstäverna på andra bilars regskyltar. Saknar rondeller och trafikljus, flerfiliga vägar och kunna köra rally på skogsvägarna ute i Ramhällskogen. Jag saknar att dra dåliga ordvitsar med pappa, och det är bara vi som tycker det är kul.
Jag saknar skog, träd, mossa, björkar, kottar, stora trädrötter som man kan snubbla på. Jag saknar elljusspår och ljudet som blir när man joggar i elljusspåret. Jag saknar TV4 (även om jag har den kanalen här oxå), jag saknar P3 och P4, Rix Fm, Mix Megapol, NRJ, och lokalnyheter.
Jag skriver inte det här för att gnälla, men mera för att påminna mig själv om allt som jag tycker om i Sverige, som man annars inte tänker på. Det är dom små sakerna som gör det. Att få säga "hej" till busschauffören istället för "heia". Att kunna betala med en tjugolapp på affären istället för en tjugokroning.
Ja, man ska inte resa långt för att uppleva andra traditioner, annan miljö, annat språk. Man anpassar sig, det är inga problem. Men det man är uppväxt med, alla minnen, normer, ordtag, mattraditioner och inlärda miljöer, är liksom tapetserat på insidan av kroppen, i hjärtat, själen och i tankarna. Jag är stolt över den jag är, och vart jag kommer ifrån. Och jag är stolt över mina minnen, och den jag har blivit idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar