När man har ledigt i massa dagar tänker man att man borde få massa saker gjort hemma. Rensa ur skåp, ordna i förrådet, tvätta, hålla diskbänken fri från disk, tvätta fönster, alltid finns det något. Jag brukar kunna få städryck och fara fram som en orkan här hemma, med moppen i ena handen och torktrasan i ena handen, och så kan man sätta sig med fötterna på bordet med en kopp kaffe i handen och gott samvete som klappar en på huvudet.
Men jag har blivit biten av latmasken. Jag orkar inte. Äldsta dottern sa igår "mamma, kan vi inte ta och städa här hemma?" Jag bara tittade på henne och rynkade lite på näsan och sa "näääh" Hon blev tyst, det var inte det svaret hon förväntat sig. Hon undrade varför och jag sa att det är ju ingen idé. Det ser likadant ut igen efter en kvart. Innan man hunnit sätta sig i soffan med sitt goda samvete och sin kaffekopp har någon tappat pennvässaren på golvet, och spridit ut allt sånt där skräp som blir när man vässar en penna, eller gjort sig en smörgås med 3 cm sylt på, och går runt och vinglar med den i handen, med sylten droppandes både på golvet, barnfötterna och på nån stackars möbel som råkade stå i vägen.
Jag kanske har funnit harmonin i livet, utan att behöva ha det helt perfekt städat runt mig. Det ligger barnleksaker inne på badrummet. Det är en klibbig fläck på köksgolvet. Hallen är full av grus. Teven är dammig. Vardagsrumsbordet har använts till apelsinätning, bananätning, memoryspelande, och vanligt hederligt lekande med leksaker. Mitt rum är inte bättre, kläder, smutstvätt, använda handdukar, en ouppackad ryggsäck..
Ungarna har varit duktigare på att städa sitt rum än vad jag har varit på att städa lägenheten. Men, det är ju ingen som gråter för att jag inte städat. Det känns tillochmed lite befriande, nästan rebelliskt. Jag vet att jag måste ta och städa en dag, men den tid, den sorg. Nu njuter vi sista dagarna av påsken bland dammråttor, grus, fruktkladd och omaka strumpor. Det finns viktigare saker i livet än att städa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar