Byter kurs

Jag hoppas det iallafall, att få byta kurs. Eller egentligen blir det väl inte att byta kurs, men att fördjupa kursen, om man nu kan göra det. Har skickat in söknad till sjuksköterskeutbildningen som finns här i Hammerfest. Har tänkt på det sen i höstas, och tanken ville liksom inte släppa taget. Dom jag har pratat med om det tycker såklart det låter jättebra, och tycker det är en bra idé. Jag vet inte vad som hållt mig tillbaka med att söka, kanske jag trott att det inte var någon idé, att jag ändå inte skulle komma in. Men, nåt sa mig att det är nu värt ett försök. Jag kan ju inte få mera än ett nej. Och jag uppfyller kraven, och sände in alla papper som skulle sändas in, så nu håller jag alla tummar på att jag kommer in. Jag får veta i juli tror jag det var. Jag hinner ju glömma bort att jag har sökt, för sjutton. Jag med mitt fenomenala långtidsminne liksom ;)

Jag längtar egentligen tillbaka till skolbänken, jag som älskar att lära mig saker, och att skriva och läsa. Jag kunde varit student hela livet, det hade inte gjort mig ett dugg. Och så får man ju sommarlov oxå, vad är väl bättre än sommarlov :) När man var liten var det en så naturlig del av livet, det skulle liksom alltid vara så. Tror inte det var förrän i högstadiet som jag faktiskt förstod att sommarlov är nånting som inte återkommer varje sommar livet ut. Det tog mig flera dagar att smälta tanken, och jag förstod inte för mitt liv vad vuxna människor gjorde hela sommaren. Det förstår jag faktiskt inte än idag ;)

Det jag saknar med Sverige är...

...för det första är det min familj och mina vänner. Tänker på mammas och pappas röda hus, och gården flera gånger om dagen. Jag längtar dit, undrar hur dom har det. Undrar om äppelträdet nedanför kastanjen har växt, vilket det troligtvis har. Undrar hur det nya taket ser ut som pappa la i somras är vi var där. Undrar vart Knorren går på sina uterundor. Och det får jag fortsätta att undra, iallfall vart katten går. Det andra får jag förhoppningsvis se i sommar. Längtar som bara den, att få komma hem till gården igen. Se allt grönt, alla träd, allt grönt gräs med massa fästingar och kryp i, den blåa himmelen med små fluffiga moln som startar fantasin och får en till att plötsligt se gapande krokodiler, hoppande hästar, eller kanske en drake.

Jag saknar kassler. Kassler finns inte i Norge. Det finns något som heter rökt svinekam, men det är inte heeelt samma sak. Nära, men nära skjuter ingen hare. Jag saknar Skogaholms limpa. Med prickig korv. Jag saknar nyponsoppa och jordgubbskräm med mjölk. Jag saknar hushållsost. Jag saknar att det står Arla på mjölkpaketet.

Jag saknar kollektivtrafik, som går mer än två gånger i timmen. Jag saknar tågstationer, och biljettautomater. Jag saknar McDonalds, Max och pizzerian i Rasbo. Jag saknar 288:an, och E4:an. Jag saknar att åka bil i stan med mamma, och hitta på ord med hjälp av bokstäverna på andra bilars regskyltar. Saknar rondeller och trafikljus, flerfiliga vägar och kunna köra rally på skogsvägarna ute i Ramhällskogen. Jag saknar att dra dåliga ordvitsar med pappa, och det är bara vi som tycker det är kul.

Jag saknar skog, träd, mossa, björkar, kottar, stora trädrötter som man kan snubbla på. Jag saknar elljusspår och ljudet som blir när man joggar i elljusspåret. Jag saknar TV4 (även om jag har den kanalen här oxå), jag saknar P3 och P4, Rix Fm, Mix Megapol, NRJ, och lokalnyheter.

Jag skriver inte det här för att gnälla, men mera för att påminna mig själv om allt som jag tycker om i Sverige, som man annars inte tänker på. Det är dom små sakerna som gör det. Att få säga "hej" till busschauffören istället för "heia". Att kunna betala med en tjugolapp på affären istället för en tjugokroning.
Ja, man ska inte resa långt för att uppleva andra traditioner, annan miljö, annat språk. Man anpassar sig, det är inga problem. Men det man är uppväxt med, alla minnen, normer, ordtag, mattraditioner och inlärda miljöer, är liksom tapetserat på insidan av kroppen, i hjärtat, själen och i tankarna. Jag är stolt över den jag är, och vart jag kommer ifrån. Och jag är stolt över mina minnen, och den jag har blivit idag.