Tidsfördriv

Jag har egentligen aldrig tråkigt. Inte en död sekund, även fast man tror att man inte har något att göra. Den här helgen ville jg verkligen sitta med fötterna på soffbordet och tråka lite. Meen här sitter jag nu, och fattar inte vart helgen tog vägen. Fredagen var utmattande, dels på grund av före lite sömn, dels på grund av jobb fram till kvart över tre. Jag och kidsen kom hem samtidigt. Jag var sur och irriterad över en grej på jobbet, men det släppte på en gång när jag äntligen fick se mina kids efter en vecka, och se sötnosen som varit hemma och vaktat huset medan jag var på jobb. Hur trött och sur jag än va, så rann allt av mig och jag kände mig varm och glad igen. Tänk att få spendera några dyrbara timmar med mina barn och min pojkvän, lyckan var total. Vi tog det lugnt framför teven en stund, började laga mat, åt mat och sen var det dags för sötnosen att åka hem. Vid dom tillfällena vill man bara stoppa tiden, bara dra ut på tiden liiite till. Men man vet att man måste skiljas åt, och vara borta från varandra en vecka.
Det är det negativa med distansförhållande, Den Stora Saknaden. Man kan inte få nog av varandra när man är nykär, och att då behöva säga hej då, och veta att man inte ses förrän om en vecka, det känns nästan som att dö lite grann inombords. Känns så tomt att gå ifrån flygplatsen när man inte har sin sötnos med sig. Det känns som att man glömt nånting, man saknar hans hand att hålla i, man saknar allt. Men, jag hade Alexandra med mig som sällskap på vägen hem, och fick hålla henne i handen.

När vi kom hem satt vi och tog det lugnt framför teven, jag kände tröttheten komma över mig som en tjock dimma. Klockan var åtta. Jag jublade inombords när minstingen ville gå i säng halv nio, jag sa gladeligen att jag kunde lägga mig och läsa för henne. Äldsta tjejen satt kvar framför teven, hon var såklart inte trött. Slutade med att jag somnar innan kl nio på en fredagkväll, medan Wilma lessna och gick upp för att se lite mera på tv med storasyster.

Lördagen var stora städdagen. Brukar alltid städa lite grann på fredagar, snygga till, kanske tända ljus om inte pyroman-Wilma redan hunnit göra det. Jag kände inget stort behov av att städa på fredagen, så det fick bli på lördagen. Tråkgrejer, plocka smutstvätt, vika kläder, tvätta kläder, gå på affären, våttorka golv, bara tråkgrejer.Fick besök av en kompis på eftermiddagen, Alexandra fick en kompis som skulle sova över, aktiviteterna avlöste varandra. Kvällen gick av sig själv, efter maten lekte ungarna exemplariskt med varandra, jag kunde njuta av massa the big bang theory avsnitt på teven. Lyckades hålla mig vaken längre än på fredagskvällen, trots att dagen varit lång och full av saker som kunde fått vem som helst utmattad.

Idag vet jag inte vad som hände, det sa bara pang och så var det kväll igen. Spontanstickade en mössa, det såg ut att bli superbra. Blev inte superbra, såg ut som en kondom på skallen. Skam den som ger sig, försöker på nytt imorron. Jag och Wilma var en tur till simhallen idag, det var kul. Alexandra har varit hos en kompis nästan hela dagen, så henne har jag knappt sett. Hon börjar bli så stor, kan inte fatta att jag är mamma till en så stor och fin tjej. Wilma är inte så tokig hon heller, hon erbjuder sig ibland att klia mig på ryggen. Sånt ger pluspoäng. Det sötaste är dock när hon kommer spontant och ger mig dom sötaste kärleksförklaringarna tillsammans med en kram. "Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig" kan hon komma och säga, medan hon slår armarna om nedre delen av min rygg och lägger huvudet mot min mage. "Du skulle fått bre dina egna mackor" svarar jag. Eller så kan hon säga att jag är en bästa mamman i världen, eller att hon är så glad att hon har mig. Jag vet liksom inte vad jag ska svara, hjärtat bara rinner över av kärlek och stolthet över att jag har så fina ungar som faktiskt ser vad man gör som mamma, och tar sig tid att tala om det också. Jag måste ha gjort nånting rätt :)

Som sagt, tråkigt, det vet jag inte vad det är för något. Dom gånger jag känner att tråkigheten smyger på tar jag antingen fram gitarren, sätter mig och övar på att rita fötter eller vad jag nu för tillfället övar mig på att rita, läser en bok, rotar fram en nytt stickprojekt ur garnkorgen, eller bara lägger mig på sängen och lyssnar på musik. De få stunder jag är en ensam, vill säga. När inte barnen är hos mig är min pojkvän som oftast det. Och jag kan inte påstå att det är tråkigt att vara mamma, eller någons flickvän. Det finns alltid något att göra. Nu ska jag gå i säng, och ligga sömnlös bara p.g.a. att jag ska upp tidigt imorgon. Ny vecka, nya möjligheter, är det inte det man säger. Jag hoppas på en möjlighet att få lite tråkigt.

Ny vår, ny kärlek, nya byxor

Häromdagen lyste solen in i vardagsrummet för första gången på ca tre månader. Den känslan är obeskrivbar, men kan liknas lite grann med att få en hamburgare framför näsan när man är utsvulten. Eller att få krama sin mamma som man inte sett på ett år. Eller att vinna på lotto. Blodet i kroppen byts liksom ut mot sockerdricka, man vill bara hoppa, skrika, fnittra, och skrika som Ronja gjorde när det blev vår.
Dagarna blir alltså ljusare, det är underbart. Återigen tänker man "äh, mörkertiden var inte så farlig". Nej nej, eller hur, Emma minns du inte dödslängtan du hade under mörkertiden?" Hmm, nope. Nästa mörkertid lär säkert bli lika tung som den här, men dit är det långt, och jag kommer säkert möta den med samma entusiam som den här.

Om ett par dagar firar jag och min nya kärlek två månader tillsammans. Vi ses bara varannan vecka, eftersom han bor en bit härifrån. Det funkar bra med distansförhållande, man får sakna varandra lagom mycket tills man ses igen, och då kan man liksom ge allt man har av kärlek när man ses. Det är 10 år sen jag var nykär sist, jag kan inte fatta att det är så länge sen. Tiden går så fort, jag börjar redan komma in i 30-årskrisen. Lika bra att gå det överstökat nu, så kanske jag är färdig med det tills jag fyller 30, och kan njuta av det. Tror jag ska googla runt lite, och se om jag hittar såna där krumelurpiller som Pippi hade, så jag aldrig blir stor :) Det jag tror gör mig lite stressad, eller obekväm med att bli äldre, är att jag inte har gjort det jag trodde jag skulle ha fått gjort i mitt liv vid 26 års ålder. Jag har ännu ingen färdig utbildning t.ex. Jag har inte rest, jag har inte den ekonomi jag önskar att jag hade. Men, jag är ju bara 26, vissa får inte tummen ur a*slet med nånting förrän långt senare. Jag har ju trots allt mina två rackarsungar, ett jobb, och tak över huvudet. Man ska va glad för det man har, brukar jag indoktrinera ungarnas hjärnor med, man jag måste nog bli bättre på att leva efter det själv.

Jag vet att tjejer alltid säger "jag har ingenting att ha på mig", jag är likadan. Men, trots att jag har iallfall 9 par byxor i garderoben så har jag en ursäkt för 7 av dom, som gör att jag inte vill använda dom. Det är ett jobb för den hårdnackade att hitta ett par bra byxor. Det är länge sen jag hittade det perfekta paret byxor. Ibland händer det, ca en gång vart tioende år. Dom byxorna sitter bra med en gång, blir inte svintajta när man tvättat dom, dom sitter bra över rumpan, glider inte ner när man böjer sig, är lagom långa, dom töjs inte ut och blir för stora efter att man använt dom ett par dar, dom passar till allt. Ja, dom perfekta byxorna helt enkelt. När man hittat den perfekta byxan, vare sig det är ett par jeans, chinos, baggy jeans eller vad det nu må vara för slags byxa, så har man dom på sig heeela tiden. Vilket självkalrt resulterar i att dom antingen får en oåterkallelig fläck på sig, eller att det nöts hål på dom. Inga byxor har evigt liv, tyvärr. Jag hatar den känslan när man inser att ens favorit byxa har limiterad livstid. Man kan nästan se hur länge den har kvar att tjäna som favorit byxa, och tanken på att inte kunna använda den längre gör att man dör en smula inombords. Jag har ett par ljusa jeans, som inom kort måste kasta in handduken. Det gör mig lite tom i själen, men samtidigt vet jag att jag då har en anledning att köpa ett par nya. Inget ont som inte har något gott med sig.